En målgrupp? "Vi har ingen! En 15-åring kan lyssna på Tokio Hotel och likaså en 40-årig mamma", säger Bill och Tom Kaulitz - sångaren och gitarristen i de, just nu, mest framgångsrikaste tyska tonårsbandet Tokio Hotel. De bästa möjligheterna att sälja sitt nya album. Med Gala pratar tvillingarna om färgglada piller, mörka sidan av kändisskapet - och hår...

Hur mycket känner ni av pressen från framgången?
Bill: Den är där, men vi har varit framgångsrika nästan i 5 år. Ödet att sluta som en one-hit-wonder hotar inte oss längre. Det är avslappnat. 

Men er fanbas består av tonåringar och de vänder sina ryggar åt saker väldigt snabbt. 
Tom: Vårt mål är att ha kvar de fansen vi har. Och vi fick succé genom det. Dessutom målsätter vi inte våran musik till en speciell publik. En 15-åring kan lyssna på Tokio Hotel och likaså en 40-årig mamma, så länge de har bra musiksmak! 

Bill, efter några veckor ändrade du frisyr...
Bill: ... och det är irriterande att varenda gång jag gör någonting, gör folk en stor affär av det. Jag gillar att exprimentera och jag gillade inte dreadsen mer. Det tog nästan en dag för att de skulle torka efter att man hade duschat. Skit irriterande! 
Tom: Hår är en besynnerlighet för Bill. Om jag inte skulle störa, så skulle han ha färgat håret platina blont och klippt en arméfrilla. 

Är ni rädda att ni någon dag inte kommer kunna stå ut med pressen i nöjesindustrin längre?
Bill: Faran är närvarande och jag kan förstå de onda "fallen" från andra stjärnor. Men Tom och jag har en avgörande fördel: Vi har varandra och bandet. Om jag föreställer mig att göra allt det här själv, då skulle jag inte veta ifall jag skulle kunna komma ur det här utan några permanenta skador på mig och där jag skulle vara idag...

Vilka erfarenheter har ni med droger?
Tom: Även vi exprimenterade och började med det som väldigt unga. Redan i 13-årsåldern hade vi äldre vänner som vi hängde med. Det var tillfällen då vi drack mycket, rökte hash och tog piller pga tristess. 
Bill: Men det är förflutet nu! Man behöver mycket självdisciplin för att få 100 % ge i ens framträdande på scen och för att inte kollapsa under all stress. 

Ni är tvillingar. Är ni verkligen så nära varandra?
Bill: Jag skulle aldrig tänka mig att planera något utan Tom. Vi är inte utan varandra längre än två dagar och det är helvetet för mig. Vi är som en person. Vi behöver inte ens prata med varandra för att fatta vad den andra tänker på just nu. Tom och jag kommer vara tillsammans hela livet.

Berätta sanningen: Ibland går ni varandra på nerverna, eller hur? 
Bill: Säkert, det händer - men mycket sällan. När vi bråkar, gör vi det rätt: Vi svär och skriker åt varandra. Då springer alla för att ta skydd och lämnar rummet. Vi vet exakt hur vi ska påverka varandra så att situationen eskalerar. 

"Tokio Hotel" är älskade och hatade: Hur hanterar ni fientligheten? 
Tom: När någon förolämpar mig, förolämpar jag honom också. Jag blir lätt provocerad. Det har alltid varit såhär, vi passar aldrig in - det är därför många människor inte gillar oss. Redan i skolan hade Bill och jag äldre flickvänner. Jag hade en ny varje dag och Bill höll sig till en. Det provocerade de andra killarna och gjorde dem svartsjuka. Och jag älskade det!

Bill, alla hävdar alltid att du är bög...
Bill: Jag var tvungen att ta itu med detta ämne redan permanent i skolan. Smink och en komplicerad frisyr på en kille - visst att många drar förhastade slutsatser. Men hallå, jag är inte bög och om jag skulle vara det skulle jag inte ha ett problem att accpektera det.

Har ni fortfarande inte tid för en flickvän i erat liv? 
Bill: Nej, för jag vill bli kär, men det har bara inte hänt än.
Tom: Och jag vill inte binda mig, jag vill ha så roligt som möjligt. Det finns för vackra tjejer där ute men kanske är det för att jag aldrig har varit kär förut. 

Vad är det mest irriterande som medföljer kändisskap?
Bill: Jag saknar spontanheten. Jag kan inte bara gå till bion eller äta glass. Allting måste planeras i veckor. Ett liv enligt manus. Visst, man vänjer sig efter en viss tid, men det finns fortfarande stunder då jag saknar mitt förra, helt normala liv. 
Tom: Det finns stunder då vi kan hänga ute en hel vecka. Verksamheten är ständigt på gång. Det är därför, även när vi är på semster, som vi aldrig låter våra tankar flyga iväg. Bill och jag spenderade 2 veckor på Maldiverna och det var härligt att slappa på stranden men i mitt huvud tänkte jag ändå på jobbet. Det går inte en dag när vi inte har något med "Tokio Hotel". 
Bill: Allt som allt så är det helt okej som det är. Tokio Hotel" är inte ett jobb, det är vårat liv och självklart är det ett jävla häftigt liv


En bild jag själv målat av från en annan bild på google. Bjuder på denna faktiskt